Vittne

Ur Tequilas dröm av Oscar Garcia

Det verkar som om folk har glömt att de är stressade och egentligen inte har tid att stanna upp. Kanske är det nyfikenheten som tar överhand. De stannar som framför ett rödljus när de kommer ut från mataffären, tar sig häpna för munnen och säger:
– Herregud! Vad är det som har hänt?
Naturligtvis hör alla frågan, men ingen svarar. Lite diskretion finns kvar. Svensk diskretion och stolthet. Varför skulle någon svara, när de som frågar frågar luften och inte någon av dem som står där? Och de som frågar förväntar sig inte heller något svar. De ställer sina fulla matkassar på trottoaren och kastar ut frågan i luften som om den vore en krok. De vill helst inte ta en okänd person på axeln och fråga vad det är som har hänt. Så nyfikna är de inte!
Men det finns alltid en gammal dam som vill berätta vad hon vet, även om hennes upplysningar inte är särskilt sensationella och trots att ingen har frågat henne.
– Han blev skjuten.
– Nej, herregud! Är det sant?

Jag förstår inte varför de stannar och låtsas vara upprörda. Det syns att vad de egentligen vill är att gå hem till sina hermetiskt tillslutna lägenheter och glömma vad de sett. När de kommer hem tar de kanske till och med en varm dusch för att rena sig från den obehagliga kontakten med verkligheten.
Jag avskyr att se dem samlas som bin runt min kropp. Det påminner mig om en gång då jag kastade en död groda på Carlos. Han hejdade mitt skratt genom att säga: ”Jag tycker inte om att leka med döda djur, för de som ska döda mig kanske kommer att leka med min kropp på samma sätt.”
Vad de gjorde med honom vet jag inte. Jag vet bara att han försvann en dag. Jag har faktiskt inte tänkt på Carlos på flera år. Men nu, när jag ligger som en kvaddad groda på en gata i Stockholm, kommer hans ord och hans mörka ansikte tillbaka till mig.
Mina ben ligger brett isär med ena foten tillbakadragen som om jag skulle sparka till en boll. Huvudet är vridet åt höger så att den vänstra kinden vilar i blodpölen. Och jag som hela livet varit så noggrann med att inte få vatten i öronen! Höger arm är också vriden. Den ligger på ryggen som om någon hade tvingat den dit med våld.
– Såg ni vad som hände?
– Nej, jag såg inget, men det sägs att han hade snattat i affären …
Va! Jag har inte snattat i affären. Det enda jag gjorde var att gå förbi kassorna, men det var för att jag inte skulle handla någonting. Jag ville köpa en baguette men det fanns ingen. Det fanns bara sådana där mörka bröd och smaklösa knäckebröd.

Dörrarna till affären har blivit tokiga. De vet inte om de ska vara öppna eller stängda. Folk går in och ut hela tiden, stannar till och går snabbt vidare. Nu kommer det några från personalen och ser bekymrade ut. Det måste vara hemskt att ha en död människa liggande framför dörrarna. Kvinnan som satt i kassan när jag gick förbi har sett kroppen och vänder äcklad bort ansiktet. Jag klandrar henne inte. Den kropp som för bara några minuter sedan fortfarande var en människa, är nu bara en klumpig massa som strävar efter att ruttna så fort som möjligt.
Den manlige expediten kommer ända fram till mig. Han studerar mig som om jag vore ett märkligt museiföremål. Om jag bara kunde skulle jag resa mig upp och slå till honom. Men det går inte hur mycket jag än önskar. Mina önskningar styr inte längre över mitt kött.
– Är det sant att det var vakten som sköt honom?
– Vakter får inte bära vapen i Sverige, visste ni inte det?
När jag gick ut från affären hörde jag ett skott och kände samtidigt någonting varmt på ryggen, någonting som brände mig och som fick mig att tappa andan. Mitt ansikte slog emot trottoaren. Det gjorde ont och jag skämdes, men jag var plötsligt för trött för att bry mig och ta mig samman. Jag kommer ihåg att jag blundade. Sedan vet jag inte vad som hände. Jag vet inte hur jag hamnade här i luften, högt uppe under en gatlykta, och jag vet inte vad jag ska göra!
Jag fylls av en stark längtan efter att vara i min kropp igen och jag känner ångest när jag ser på kroppen därnere så långt borta ifrån mig. Men inte bara det. Inom mig växer en tärande nostalgi. Jag har förlorat allt!

Sirenernas tjut genom staden påminner om skall från arga hundar som närmar sig genom skogen. Snart är de här och luktar nyfiket och dreglande på mig.
– Vad har hänt?
– Det är oklart. Någon sköt killen i ryggen.
Poliserna böjer sig över mig och jag hoppas innerligt att de ska säga att jag lever. Men det är bara en idiotisk önskan. Jag vet att jag är död.
– Såg ni vem det var?
– Nej, vi hörde bara skottet.
– Jag såg en skinnskalle kort efteråt. Han var med en tjej med långt, ljust hår.
Jag såg dem också, men de var fortfarande kvar inne i affären när jag gick ut. Jag tror inte att de sprang som galningar efter mig.
– Ursäkta, ursäkta! Flytta på er, är ni snälla!
Här tar alla mina drömmar slut. Varför har jag slitit med studierna samtidigt som jag jobbat? Varför har jag älskat? Varför lämnade jag mitt land? På måndag skulle jag haft det sista provet på svenskkursen och sen skulle jag träffa Maria … Vad ska sköterskan säga på jobbet imorgon? Att jag har försovit mig? Och vad ska nu hända med mina berättelser och mina dikter?
Min melankoli förstärks ytterligare av molnen som i tysthet har tornat upp sig ovanför mig. Vad kallt och mörkt det ser ut däruppe! Gåtfulla, ogenomträngliga moln som väntar på mig.
– Kan någon ge ett signalement? Något speciellt? Kläder, hudfärg?
– Han liknade honom där …
Honom där är jag. En kvinna pekar försiktigt mot min kropp.
– Kan det vara fråga om en uppgörelse?
En uppgörelse … En uppgörelse om vad? Jag har inga fiender och förutom staten är jag inte skyldig någon något. Jag är en vanlig kille. Det är inget sensationellt med mig. Jag är en vanlig Svensson med svart hår, som på grund av en olycksalig kula förvandlats till en osynlig medvetenhet utanför en död groda. Men det ger er inte rätt att säga vad som helst om mig.
– Ursäkta!
Sjukvårdarna får äntligen lov att bära bort min kropp. Vid den första kontakten med de levande, när en av dem rör vid mig, känner jag hur jag uppnår total tyngdlöshet och börjar stiga uppåt. När jag tittar ner ser jag nätt och jämnt hur det som i livet var min kropp försvinner in i ambulansen. Och när jag vänder mig uppåt ser jag ingenting. Bara moln. Bara mörkblå moln.


ETT DRÖMLIV
Om livet är en dröm, drömmen är ett liv; att drömma är att leva, att vakna är att dö.
Därför tror jag att jag är död, eller att jag drömmer om att jag är vaken