Oranien är en gren av det tyska furstehuset Nassau. När Vilhelm av Oranien-Nassau år 1544 fick överta ett landområde vid floden Rhen, upptäckte han att klimatet var gynnsamt för fruktodling.
Vårt familjeföretag har varit mycket framgångsrikt. Jag får rycka in ibland när något projekt ska färdigställas, en bro, en väg eller någon tågräls. Jag har tillgång till telefon och dator på kontoret. Heltäckningsmattorna påminner mig om de stora varuhusen här i västra Berlin. Utanför blinkar alla neonljusen men inne råder en dovt sofistikerad ton. Som kontrast och fond till allt överflöd står Muren, det förskräckliga avbrottet.
Ändå är det dit, till den andra sidan, som jag längtar. Fast det är inget jag pratar om med kollegorna.
”Kan du göra en offert för upphandlingen med AEG?” Jag hör nu min mosters röst. Hon har kommit in i rummet för att kontrollera att jag gör skäl för min lön, skulle jag tro. Men allt det där de lägger på mitt bord matar jag bara in i datorn och så gör den jobbet. Min egentliga uppgift har alltid varit att drömma. Jag måste ge mig själv det utrymmet annars står jag inte ut.
”Javisst kan jag det, jag sätter igång med det nu. Om du vill kan jag springa ner och kolla med arkitekterna på plan 8 om de hunnit bli klara med ritningarna”, säger jag för att avleda hennes uppmärksamhet från mitt tomma skrivbord. Men moster har redan den där stränga uppsynen som jag fruktar så jag slår genast på datorn och sätter igång. Många offerter har jag skrivit men den här skulle dra ut på tiden på grund av händelser som stod utanför min påverkan. Dagarna förflöt på kontoret men alla kännde att någonting var i görningen där ute. Dagarna blev kortare, vi var redan inne i hösten.
Blomskotten som pollinerats på äppleträden under den tidiga sommaren hade nu utvecklat dignande frukt. Jag såg det med egna ögon – årsskotten var kraftiga och långa. Sorten Oranie hade jag sett ge större avkastning än tidigare. Men i några av stans alla parker hade trädgårdsmästarna börjat skära tillbaka dessa kraftiga årsskott, kanske i tron att de inte behövdes. Det var ett oskick som spridit sig över västra Berlin. Orsaken är tror jag, fast bara min teori, att en svensk plantskola fått fram en grundstam för svagväxande, låga sorter av äpplen och päron. Dessa var avsedda för den kommersiella odlingen och möjliggjorde en mer radikal beskärning. Det kunde ju inte gärna fungera på våra vanliga fruktträd. Jag kommer att tänka på den gamla sagan av HC Andersen om det lilla äppleträdet som ville bli lika högt som granarna i skogen och nå upp till stjärnorna. Men med en svagväxande grundstam var nu detta alldeles omöjligt så därför begåvades äpplet med en inre femuddig stjärna som blir synlig när ett äpple klyvs mitt itu.
När muren föll den hösten sade jag upp mig från jobbet och började vandra norrut. Jag stannade inte förrän jag kommit till Magdeburg och det lilla torget som låg där och badade i starkt solsken, fastän luften var kylig. Någonting borde hända nu tänkte jag, det vore bra för berättelsen. Damen på bänken bredvid reste sig och när hon gick förbi räckte hon mig dagens tidning och pekade indignerat på en artikel om skadedjursangrepp. Det handlade mer specifikt om frostfjärilens framfart i öster .
”Vänta lite”, utropade jag och reste mig från bänken. ”Låt mig presentera mig själv – jag är ingenjör och kommer från Berlin, jag kan …”
Damen hade redan försvunnit i vimlet av alla människor. Framåt kvällen började jag känna mig som en främling. Det var en nergången och försummad stad som tog vid alldeles utanför centrum. Nere vid floden bredde det ut sig ett dystopiskt industrilandskap med rostiga gamla broar av gjutjärn. Någon vallade sin hund bland ödetomter och små kolonilotter. Jag tog skydd under en buske och tillbringade natten där. Men mitt intresse för frukt hade ändå väckts och jag fortsatte min vandring dagen därpå. Jag ville hem till Pommern.
/ BoB