– eller en överlevares berättelse (nåja)
av Katri Lyytikäinen
Jag VET när jag blev smittad. Av någon anledning känns det viktigt. I medierna pratades om Corona. På mitt arbete på sjukhuset förbereddes för anstormningen av Covid-19 patienter. Men det kändes fortfarande avlägset och det händer inte mig. Det händer i Italien och Åre. Men det hände på tvärbanan i rusningstrafik.
I samma ögonblick som jag passerar en man nyser han. Tänker irriterat att nu får vi se vad det blir av den här duschen. Någon dag senare får jag frysningar och känner att något är på gång. Sånt kan man klara sig undan genom att sova ordentligt och sköta sig. Den här gången var det annorlunda. Tyckte det höll i sig utan att vare sig utvecklas eller avvecklas.
Sen kom nästa fas med nästäppa på morgonen och en diffus klump i halsen. Inget mer. Det blev till att hålla sig hemma enligt myndigheternas rekommendationer.
Skönt att toffla runt och dona med sitt. Var lite skuldtyngd över min extra semester. Kände mig ju frisk. Förutom klumpen i halsen. Ringde och pratade med chefen om att jag nog är på plats nästa vecka. Direkt efter samtalet fick jag nysningar och frysningar, tappade luktsinnet och därefter kom febern.
Efter två dagar var det över. Återställd. Förutom klumpen då. Sju dygn senare. Dagen efter en lång promenad fick jag 40 graders feber. Bra att 1177 finns (älskar). Den höll i sig en vecka (drick mycket, mycket) och övergick sedan i mer modest feber och hosta. Hade inte haft några andningsproblem tidigare, men vaknade under en tupplur av att andningen var kort och ytlig. Skrämmande. Höll efter det koll på mig själv och var noga med att följa rådet att vara uppe så mycket som möjligt för att stimulera lungorna. Andningsträning med djupa andetag och utblås med motstånd var för sent att börja med. Febern gav med sig efter en vecka. Hostan hängde kvar.
Det har varit en långsam början och långsam utfasning. Nu är jag på väg ut i samhället-verkligheten-livet efter sex veckors isolering.
Efterord:
Underbart att kunna ta djupa andetag och känna lukt och smak.
Vänner och grannar har ställt upp och hjälpt med handling och uppmuntran. Så värmande i själ och hjärta. Den dagliga kontakten med nära och kära har varit ovärderlig.
Hur kan tiden gå så fort?! Nog bra med rutiner för att få något vettigt gjort om man inte är däckad. Blev för mig mycket patiens, Facebook och slötittande på tv. Följde med allt om Corona på TV och radio. Men. Spelprogrammen på datorn är nu avinstallerade och jodå, hemmet är välstädat.
Så annorlunda världen har blivit. Detta är en global mardröm. Tänker inte minst på de ekonomiska följderna. Förhoppningsvis kommer något gott ut av det hela när det är över. Ny miljöpolitik, mer solidaritet världen över.
Ta hand om varandra!