av Kirsti Larsson
Om man en sprakande kall och stjärnklar kväll någon gång i månaden mars under sin vandring omkring i byn och dess omgivningar, som av en händelse hamnat på en av vägarna som leder ut från byn, och så småningom passerat missionshuset där det ligger på en kulle med utsikt över åker och äng, om man fått ingivelsen att stanna till en stund och plötsligt hört församlingssången, vers efter vers tränga ut genom väggarna, och man fått för sig att vika av och gå några steg uppför den något branta sluttningen upp till missionshuset för att sedan ta trapporna till entrén, öppnat dörren och gått vidare in mot stora salen, hade kanske sången och värmen slagit emot med stor och oanad kraft och man hade gått fram och ställt sig i någon av bänkraderna och väntat till dess den sista versen klingat ut …
Kanske hade man då lagt märke till en liten flicka, ja två små flickor, den ena i tre och den andra i femårsåldern i bänkraden framför, stå intill sina föräldrar och med förundran sett och hört hur de med stor iver sjungit med i psalmsången.
Och eftersom man känt värmen behagligt sprida sig innanför vinterrocken man kanske strax beslutat sig för att övervara detta kvällsmöte och liksom övrig församling bänkat sig och lyssnat till orden från predikanten framme vid altaret.
”Kära församlingsmedlemmar, ikväll har vi samlats för att förutom tacka och lovsjunga Herren, ha ett sista möte tillsammans med makarna Nilsson och deras två små flickor innan de lämnar vår församling för att flytta till andra trakter. Efter mötet dricker vi kyrkkaffe och var och en som så önskar får då tillfälle att ta ett personligt farväl”.
_________
Jag håller hårt i pappas hand, känner att den är varm och svettig. Jag har sjungit med i sången så som jag alltid gör, men känner att det inte är som vanligt. Mamma och pappa är allvarsamma och jag är inte lika glad som jag brukar vara när jag sjunger. När mötet är slut hälsar vi på tanterna och farbröderna och sedan följs vi åt in i lilla salen där alla ska dricka kaffe. Min lillasyster och jag får saft och bullar. De vuxna är allvarliga, samtalstonen lågmäld.
Plötsligt ser jag att mamma gråter och även en tant vi känner börjar gråta. Inte högt men jag ser att tårar rinner nedför deras kinder och de torkar och snyter sig i vita näsdukar.
Även jag börjar känna mig ledsen, vill därifrån, vill lämna allt som händer, vill hem. Vill inte känna det som känns inom mig, för innerst inne vet jag att vi ska resa bort och inte mera komma tillbaka. Ledsamheten tar boning i hela min kropp, hettar i strupe och kinder.
Men jag vill inte att någon ska se detta hos mig, ingen ska se mig gråta. Jag säger att jag vill gå på toaletten. Där inne släpper spänningen, ohejdat gråter jag med ansiktet över tvätthon, sköljer ansiktet i det kalla vattnet om och om igen till dess jag hör att de ropar på mig.
Jag torkar noggrant ansikte och händer på handduken och går ut.
”Men – har flickan gråtit” säger en av tanterna, ”är du ledsen, stackars liten.”
”Nej”, säger jag överrumplad av påståendet, alldenstund jag tycker mig ha kunnat dölja min ledsenhet, och eftersom jag tidigare under vintern tappat en av mina mjölktänder och erinrar mig att detta var smärtsamt och jag gråtit en del vid tillfället ifråga, griper jag efter detta minne och förklarar så bestämt jag förmår:
”Jag tror jag har tappat en tand.”
”Jaså,” säger tanterna i kör, ”jaså, hon kanske har tappat en tand”.
Denna osanning blir i denna stund en sanning för mig, för mamma och pappa och övrig församling, jag drar efter andan och tänker och tror att de nog ändå inte har förstått att jag varit ledsen av en helt annan orsak, vilket i ganska stor utsträckning, trots en smygande oro, lugnar mig.
_________
Om man nu hade deltagit i samvaron kring kyrkkaffet, och med den goda kaffesmaken kvardröjande på tungan, blickat ut över den församlade skaran av församlingssystrar och bröder och särskilt letat efter den lilla flickan som så brådstörtat rusat ifrån sina föräldrar in på församlingshusets lilla toalettutrymme för att efter en stund, när alla letat och ropat på henne, hon kommit ut därifrån med svullet och rödgråtet ansikte, plötsligt fått syn på henne strax intill sina föräldrar, hur hon står där och tittar i golvet, kanske man då söker hennes blick och hon höjer lite lätt på huvudet och man får ett ögonkast och ett litet svagt leende tillbaka, och man viskar till henne så tyst man kan, att man visst och sant förstår henne varför hon föredragit att svara avvikande om sin belägenhet, istället för att tillstå sin outsägliga känsla av sorg, eftersom hon i denna stund insett att hennes tid i denna församling, där människorna var varma, vänliga och omtänksamma och där man sjöng de vackraste sånger till orgelns ackompanjemang och gått i söndagsskolan och lyssnat på berättelserna om Jesus och barnen, den tiden skulle nu ta slut, allt detta skulle hon lämna och aldrig mera återse.
Och man knäpper igen rocken och börjar gå därifrån, ut genom dörren, tar trappan ned och fortsätter ut på vägen, och man vänder sig för ett ögonblick tankfullt om och ser det ålderstigna missionshuset stå tyst och tomt i vinternatten, ser upp mot den stjärnbeströdda mörkblå himlen, tar ut stegen och låter lungorna fyllas av den starka friska nattluften.