Herr Brolins känsla för trä

Bok: Vanvördiga skåp och fria fundringar
Henrik Brolin på Semafor förlag, 2017
Redaktör: Maria Bergstrand

Det finns – trots boktiteln – inte ett uns av vanvördighet i Henrik Brolins skåpsnickerier eller tankar om trä. Hans arbete och hans bok präglas snarare av en djup vördnad för materialen och hantverken. Trä och järn byggde Sverige. Det vet Brolin, född som han är i skogarnas och järnets Värmland. Över drygt 100 sidor får läsaren sig till livs rikligt med bilder på fantasifulla skåp, flikar av en livshistoria och ett urval av författarens prosadikter om trä, tid och växande.

Henrik Brolin har träden, vattnet och järnet i generna. Skogen höggs ned med järn och fraktades på älvarna. Järnet utvanns med trä – allt från jättebål som sprängde loss malmen till tämjda eldar i masugnar och ässjor.

Värmland i all ära – det är från Edsbytrakten som virket till Brolins bok kommer. 1989 frilägger Voxnans vatten en gammal fura. Henrik ser att det är en gammal stock – kanske till och med urgammal. Han kan i alla fall inte glömma den. Fyra år senare bärgar han stocken, bygger ett tak och sätter upp en skylt: Varsågoda att titta på ett urgammalt träd – 6200 år gammalt (som det skulle visa sig). Äldre än Ötzi, den nedfrusna bronsåldersmannen från alperna.

1999 sågades stocken upp till brädor och plank. Som sedan, tillsammans med högar av annat virke blev till skåp. Fler än trehundra stycken – supskåp, högskåp, udda och konstnärliga. Vackra och tankeväckande och alltid med en egen unik materialhistoria.

Kanske är titelns lite missvisande vanvördighet självupplevd. En byggnadsingenjör och småbrukare med egen skog som snickrar utan att vara snickare kanske känner sig vanvördig. Kanske är det ett slags ursäkt för att Henrik har tänjt på en del oskrivna skåpkonventioner. Men han behöver inte ursäkta sig. Redan på 30-talet gjorde han skogspraktik, spikrensade virke och högg kolved. När Henrik och hans lillebror hittade en urholkad stockbåt på botten av en sjö bärgade de den och fick den att flyta. Som sagt, vattnet och trät finns i generna.

Kärleken till materialet är villkorslös och omfamnande. Trähumanistisk, om man så vill. ”Ge mig de trötta, de fattiga, det eländiga bråtet….” Henrik Brolin snickrar med det fnasiga, anfrätta, rötade, kvistiga, åldrade och använda. Ett gammalt staket, en kransågad planka. Det insektsangripna och bortsorterade. Och bakarna, stockarnas rundryggade spillbitar.

Och till detta järnkusinerna: gamla nycklar, lås och smide. Brolin vänder på de svarta, gamla låsen, låter oss se insidan. Funktionen. En stor kvist får huvudrollen i ett av skåpen. Det blir som en obduktion av trä och smide. Innanmätet kan lika gärna var utsida som insida.

Skåp är till för att öppna. Kanske för att ha saker i men definitivt för att öppna. På samma sätt är boken Vanvördiga skåp och fria fundringar till för att öppna. För inspiration, för kontemplation, eller för lärande. Och om inte annat för att läsaren ska få möjlighet att bygga respekt för Henrik Brolins träkänsla och passion.

Mats Ahlsen, frilans journalist

Bookmark the permalink.

Comments are closed