Oxveckor

av Kristina Nyström

Ödlan hade väckt honom. Det var första gången som den lilla geckon tagit genvägen rakt över hans ben. Nu klamrade den fast sig på stenpelaren och andades med jämn puls på den ännu solvarma muren. Medan ödlekroppen satt fastfrusen for de pigga ögon runt omgivningen. Stirrade den lite väl uppfordrande på honom också möjligtvis?

Jakobi hade inte för vana att stiga upp klockan fyra men för att få ihop slantarna till åtminstone ett mål mat innan kvällen var det inte mycket annat att göra än att följa ödlans uppmaning och masa sig ur värmen i sovsäcken. Efter månader på det stumma cementgolvet hade han mer eller mindre vant sig vid det hårda underlaget och vad hade han för alternativ egentligen. På parkeringshusets översta våning fick han för det mesta vara ifred vid den här tiden på året. Knarkarna orkade aldrig högre upp än till den nedersta avsatsen. Natten innan hade de hållit sig borta och han hade kunnat sova flera timmar.

Jul och nyårsturisterna som ända till förra året dykt upp i stora klungor för att fira högtiderna på ön, hade detta år nästan helt uteblivit av någon anledning som han inte blev klok på. Han läste inte tidningar, hade vare sig dator eller mobil, levde för dagen. Jacobi hade inte större behov än att hitta ett krypin för natten och något att stoppa i sig. För två år sedan hade hans liv sett helt annorlunda ut. Det som fram till hans femtonårsdag varit ett ordinärt tonårsliv, hade bytt skepnad över en natt.

Oxveckor, tänkte han medan han drog på sig de enda byxor han ägde, trädde in armarna i den solkiga tröjan och till sist drog han på sig ylletröjan över huvudet. Oxveckor hade hans mormor kallat de magra veckorna som följde efter julens överflöd. För honom pågick oxveckorna ständigt.
Under ryggsäcken som han använde som huvudkudden drog han fram sandalerna som han stoppade sina brunbrända fötter i. Han föste ihop de långa toviga hårtestarna under ylletröjan. Dreadlockarna hade han fixat till för några månader sedan då livet fortfarande bar spår av någon slags rikedom. Det kliade allt som oftast i hårbotten men att hitta en varm dusch för den dagliga hygienen var inte längre något han kunnat prioritera. Det kunde förstås vara loppor och han borde ta sig en simtur, tigga till sig lite shampo på campingen som låg några kilometer bort, men idag var det inget han prioriterade. Han hade inte ätit sedan frukosten dagen innan och en ung kropp behövde minst ett rejält mål om dagen, så hade hans mamma alltid sagt. Men vare sig hon, eller hennes förmaningar fanns längre att tillgå. Han föste undan de ovälkomna tankarna på modern och satte kroppen i rörelse. Att vara igång, förflytta sig, klättra eller promenera, var det bästa sättet att hålla ångesten borta. Efter att ha klätt sig rullade han ihop sovsäcken och tryckte ned den i ryggsäcken.

När han en kvart senare hoppade ner från första våningen från det inte helt färdigbyggda parkeringshuset och landade på grusplanen utanför såg han sig noga om innan han reste sig upp. Inga av de andra ockupanterna fanns i närheten så han fortsatte lugnt utan att gömma sig, till stängslet som omgärdade byggplatsen. Det gröna stängslet var i sin tur inpackat i ett ogenomskinligt plastnät. I ena hörnet av inhägnaden fanns ett hål, tillräckligt stort för att ta sig igenom.
När han krånglat sig ut ur öppningen och vikt ned plastnätet över revan befann han sig på den stenbeklädda gången som löpte mellan turisthotellen. Han genade över gången, mot det rosarappade hotellet på andra sidan parkeringen. Järngrinden till hotell Candice Playa krävde nyckel men den omgivande manshöga buxbomshäcken som omgav dess trädgård var inte svår att ta sig över. Han hoppade vigt över det tätt växande buskaget och befann sig straxt vid poolen, där ett par ensamma löv simmade på vattenytan. Runt poolen stod några solstolar på rad och bakom dessa fortsatte häcken vidare. I trädgårdens skuggiga del fanns en liten trädlund bakom en konstnärligt utformad fontän. Det var dit han nu var på väg. I kanten av planteringen stod ett ensamt drakblodsträd.

Med sina gaffelspretiga grenar var dess ihåliga stam helt osynlig och gömd bakom de övriga träden. Jacobi klev in bakom fontänen, pulade in ryggsäcken i håligheten under drakträdets krona, förvissade sig om att poolområdet fortfarande var tomt på människor innan han åter hoppade över häcken och begav sig mot stranden.
Ljuset fanns där, men inte ens solen hade stigit upp från horisontstrecket som delade hav och himmel och överallt fanns den frihet och tomhet som han sökt efter. Det var de här tidiga gryningstimmarna som han fortfarande tyckte bäst om. Innan turisterna vaknade gick han runt i byn, öppnade soptunnor, sjasade bort katter, strosade bland stolar som ännu lutade sina ryggstöd över restaurangbord, han tog sig till strandpromenaden med sina stängda butiker där väskor, skor och klänningar visades i skyltfönstren, förbi den lilla mataffären. Det var dessa tidiga morgnar som byn var hans. En stund satt han på bänken framför det minimala kapellet vid torget och sniffade efter bröddoft men inte ens bageriet hade dragit upp den gallerförsedda stålgrinden ännu.

Trots den kyliga förnatten fortsatte han ner till stranden, tog av sig sandalerna, kläderna och naken in på bara kroppen doppade han först tårna i det kalla atlantvattnet innan han rusade i. Han frustade, spottade och fräste medan han gnodde saltvatten i hårbotten för att få bort de förmodade djuren. Han var inte helt säker på lopporna men det skadade inte att göra det han kunde för att motverka klådan. När han var klar med den hastiga morgonrutinen klädde han sig. Att dra på tröja och byxor tog tid då den våta kroppen spjärnade emot stramheten i kläderna. Efteråt tog han den sedvanliga rundan utmed stranden. Det var sällan han hittade annat än barnleksaker. Kasserade badmadrasser, vattenkannor, plastbollar, hinkar och spadar hade han ingen användning för, men idag tycktes turen ändå le mot honom. Under en av solstolarna skymtade han något som inte tycktes höra dit. Han böjde sig ned, drog ut en hopvikt madrass med handtag av tyg, synade fyndet, vek upp madrassen i hela sin längd. I ett av vecken fanns en liten handduk instoppad.

Nöjt klämde han in fyndet under armen, klev upp från sandstranden mot den stenklädda avenyn som löpte utmed kajen och fortsatte mot papperskorgarna tvärs över gången där de fanns placerade mellan restauranger och butiker med jämna mellanrum. Det hände då och då att han hittade en halvt urdrucken cola, en pizzabit, en chipspåse eller något annat som turisterna inte orkat förtära. Det var dagen före trettondagsafton och papperskorgarna tycktes gapa mer eller mindre tomma efter sopgubbarnas raid natten innan. Han fick söka sig till restaurangernas baksida, knyta upp de rejält tillslutna plastpåsarna och se om där fanns något ätbart.

Det hände att han kunde tigga till sig en brödbit eller någon bakelse som blivit över om han höll sig i närheten av bageriets baksida runt stängningsdags, men dagen innan hade han undvikit området då turisterna varit för många kring boulevarden. Han hade helt enkelt tröttnat på deras blickar. Att han såg ut som en hemlös hippie eller en av alla dessa flyktingar som tog sig till ön i överfulla livbåtar var inget som bekymrade honom egentligen, men vissa dagar fann han det oblyga stirrandet vedervärdigt. Som om han var en av aporna på zoo. I början hade han glott tillbaka, gjort miner då någon fått för sig att fästa blicken på honom för länge. För det mesta fann han sig dock i stirrandet, liksom i sitt självvalda öde, eftersom han inte hade en aning om hur han annars skulle hantera de mörka tankarna i sitt huvud. Han bara gick, höll sig i rörelse, de dagar eller nätter han inte kunde sova.
När han åter vandrade upp mot hotellet där han gömt ryggsäcken hade han bara hittat två torra baguetter utanför bageriet, varav han stoppat i sig den ena och lagt den andra i ryggsäcken för kommande behov.