Tredje budordet

av Monica Hansson

Jag sitter i min fåtölj och det regnar ute. Minnesbilder från min barndom dyker upp då jag var på besök hos min farmor uppe i Hälsingland. Vi sitter i köket i hennes lilla stuga, det är sommar. Ute öser regnet ner och inne i stugan sprakar elden i vedspisen och det doftar nybak.

Vi äter av det nybakade brödet och dricker något varmt. Regnet smattrar på fönsterrutan och väggklockan tickar och slår några slag. Vi säger inte så mycket där vi sitter, men jag trivs och en slags trygghetskänsla gör sig påmind.

Ibland berättade hon om livet förr när hon var ung. Hon växte upp under fattiga förhållanden i en stor syskonskara och fick redan vid 12-års ålder börja att arbeta som piga åt en bonde. På somrarna fick hon gå som fäbostinta i Hälsingeskogarna och valla kor. Det var ett hårt och slitsamt liv.

Gudstron var stark då, där i samhället. Man läste Bibeln troget och följde noga och strängt de ”Tio Budorden”.

På lördagar och söndagar gällde det tredje budordet; ”Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den”. Och klockan sex på lördagskvällen ringde kyrkklockorna in till Helgsmål (och gör än i dag). Då skulle allt arbete upphöra. Det var synd att arbeta, inte ens sitta och slöjda eller tälja var tillåtet berättade hon, och man samlades för att läsa ur Bibeln.

På söndagarna var det kyrkobesök. Man klädde sig fint och gick för att lyssna på prästen som predikade om rätt och fel, vad som var synd och icke synd.

Kvinnorna satt på en sida i kyrkan och männen på den andra sidan. Ibland fick någon eller några ogifta kvinnor som hade syndat och blivit gravida ”Tas i kyrkan”. Det innebar att de fick sitta på en pall längst fram under hela gudstjänsten och skämmas.

Kyrkan och kristendomen hade stor makt på den tiden och styrde och förtryckte människorna.

Jag tänker en tacksam tanke där jag sitter i min fåtölj, att jag som ensamstående kvinna inte levde då. Och regnet har nu slutat att falla.