Tre stolar

av Johanna Lindström

Där står dom, prydligt och lagom inskjutna under det lilla runda bordet. En typiskt blå-vitrandig duk ligger på, hänger ner över kanten och lägger sig i veck över deras sitsar. Det ser ut som om de stått där länge, ja, nästan jämt, denna lilla trio av stolar – i ett slags egendomligt samförstånd. Det är kväll och den sista gästen har just gått, bara slamret från köket hörs, men börjar snart mattas av det också. Plötsligt hörs en dörr slå igen och klirret av nycklar som vrids några varv, följt av steg som snabbt avlägsnar sig. Tystnaden brer ut sig likt en dimma över borden. Det blir så där stilla att man nästan kan höra tystnadens egen andning. Enda störande momentet är en flugas stötvisa surrande när den gör sina attacker mot en lampa som lämnats kvar tänd. Det svaga skenet framkallar stora skuggor av bord och stolar, och ger en kuslig känsla av liv åt scenen. I detta ögonblick hörs ett dovt harklande:
– Jaha, och hur har dagen varit?
– Tackar som frågar. Kunde varit bättre ställt om den förbålda värken i mitt sydöstra ben ville ge med sig. Börjar nog bli lite till åren. Ibland känns det som man har gjort sitt.
– Struntprat! För lite värk i ett ben. Det finns väl dom som har klarat sig med färre. Du kommer att stå pall ännu ett bra tag innan det knakar i fogarna…
– Apropå knaka i fogarna, avbröt en tredje något ljusare stämma, så var det nog tal om det när dagens tungviktare bredde ut sig på min stackars sits. Måste varit något i hundrakilosklassen, och dessutom den där sorten som har en sitt-tid på minst ett par timmar.
– Ja, ja han. Siestacigarr, minst tre koppar kaffe och Club soda. Läser alltid Sydsvenskan när han inte sitter och filar på sina Lottorader. Honom känner man till. Jaså, han har flyttat till det här bordet, brukar alltid sitta borta vid Grindslantstavlan annars.
– Jämmer och elände, säg inte att jag fått en stammis på halsen.
– Verkar inte bättre. Bara att hoppas på att det är ett tillfälligt behov av ändrade vyer. Stammisar brukar inte lämna sina revir i första taget.
– Det där är så sant som det är sagt. Vem minns väl inte Excellensen som alltid parkerade sig vid fönsterplatsen i bortre hörnan. Spikad tid mellan tre och fyra varje dag, i åratal. Hur många kan det ha varit?
– Kommer inte ihåg så här på stående fot …
– Ja, ja i alla fall, den dagen kom då en stackars, intet ont anande mörkhyad man, turk tror jag att han var, slog sig ner där just på den heliga tiden. Strax därpå dök Ers Excellensen upp, och med sitt falköga upptäckte hon redan innan hon stigit in vad som inträffat. Hon skred som en drottning fram till bordet, och bara genom sin hållning visade hon i klartext vad som gällde. Turken såg lite förvirrad ut, men även om han uppfattat meddelandet visade han inga ansatser att flytta på sig. Sedan utbröt en ordstrid av högre volym, och turken som börjat språka artigt på svenska, övergick nu att med fäktande armar skrika på turkiska. I en handviftning råkade han stöta till Excellensens prydliga håruppsättning, som till allas obeskrivliga häpnad faller av hennes huvud, rullar ned på fönsterblecket, och eftersom det var en ovanligt kvalmig eftermiddag stod fönstrena öppna, och peruken försvann ut. Där stod hon alldeles vit i ansiktet, kippande efter andan innan hon med ryckiga steg sprang mot utgången med armarna över sin kala hjässa. Sedan dess har vi aldrig sett henne mer.
– Vilken historia, fnissar den ljusa stämman.
Dom bägge äldre stofilerna hummar instämmande och sjunker för ett ögonblick in i minnenas sfär. Ett intensivt surrande ljud drar deras uppmärksamhet till sig när flugan med förnyade krafter försöker forcera lampan.
– Snart dags för nedräkning, tror jag. Kan inte dröja länge innan flugkraken ligger bordad.
– Han får väl skylla sig själv när han envisas med att ge sig på en sån hårdnackad motståndare.
– Apropå något helt annat, har ni lagt märke till att de där gräddbergen med hatt har börjat florera på borden igen?
– Semlornas storhetstid i antågande! Det är samma visa varje år. Kommer alltid att tänka på min gamla kusin av någon anledning, en storblommig, pösig fåtölj som levde sina glada dagar i en hotellvestibul i stan. Sen slog de igen stället. Gammalt och nedslitet som det var blev det jämnat med marken, och fick ge plats åt ett nytt flådigt schabrak. Det innebar naturligtvis sorti även för min stackars kusin som tillsammans med övriga inventarier blev friställd. Senare blev han omplacerad som det så fint heter och hamnade på Myrornas, där han fick begrunda sitt öde tillsammans med annat förbrukat material. Ryktades ett tag om att någon mindre förening förbarmat sig över honom, och att han nu lever ett ganska drägligt liv i en lokal bortåt Hornstull.
– Jämmer och elände, hörs igen den ljusa stämman, som uppenbarligen hittat ett nytt favorituttryck, den dagen jag hamnar där kommer jag att bryta ihop totalt.
– Den dagen den sorgen. Du är väl den som har minst anledning att oroa dig för sådana saker.
– En väninna till mig, fortsätter den ljusa rösten lätt uppjagad, som står på en bar på Götgatan berättade att hon som hade platsen innan henne blev skickad till Myrornas. Där stod hon och dammade i tre år utan att någon tog någon som helst notis om henne, tills en vacker dag då en av barens gamla kunder av en händelse dök upp och fick syn på henne bland all bråte. I ett anfall av nostalgi slog han till och köpte den gamla avdankade barstolen, slängde upp henne på axeln och spatserade hem. Nu står hon inklämd en hörna i vardagsrummet, och får tjänstgöra som piedestal åt en skräckinjagande svärmorstunga. Vilken förnedring, suckar den ljusa stämman indignerat. Men så rätar hon på ryggen och fortsätter stolt:
– Jag har i alla fall beslutat mig, att sedan den dagen jag stod på egna ben, ska ingen få …
– Scchhhh, väser den dova stämman, det kommer någon.
Strax hörs klirret av nycklar som återigen vrids några varv innan dörren öppnas. Morgonljuset strilar in mellan bord och stolar som prydligt står uppradade på sina platser i väntan på dagens första gäster.