Surgubben

ur novellsamlingen ”Livet efter detta eller blir det livat efter detta” av Doris Ekefjärd

”Jaha!”
Med händerna på ryggen, vägde han fram och tillbaka på fötterna, där han stod vid fönstret.
”Nu parkerar den där nya grannen på 4:an så snett igen att Andersson kommer att ha svårt att rymma sin bil.”
Han fick flytta sig en bit så att hon kunde komma åt att vattna blommorna i fönstret.
”Har du sett att de på andra våningen ska ha barn igen. Men ställer de barnvagnen i trapphuset, då säger jag till! Fattar de inte att den blir ett hinder om det skulle börja brinna. Ingen av oss är ju någon Lasse Holm som kan hoppa över den, om de skulle behövas.”
”Stefan Holm! Lasse Holm är han som sjunger”, sade hon och nöp av ett gulnat blad.
”Jag kommer i alla fall att sätta upp en lapp, det är då ett som är säkert. Jag undrar jag om det är den där familjen från ’långtbortistan’ som inte kan skilja på kartong och plast, i soprummet.”
”Om du menar de från Afghanistan så sköter de sig alldeles utmärkt. Vet du vad Lars-Åke, du har blivit en riktig surgubbe! Gnäll och elände, dagarna i ända. Du tror att du är felfri och kan stå där och sprätta med hängslena. Jag blir så less, klä på dig och gå en promenad och försök ha något trevligt att berätta när du kommer hem. Kan du det, tror du?” Hon blängde på honom och pekade mot hallen med vattenkannan.
Först blev han förvånad och sedan lite sur, nej inte sur, irriterad blev han. Skulle han vara en surgubbe, det var det värsta! Han klädde lydigt på sig och drog åt kardborrebanden hårt på skorna. Han krängde på sig den lilla ryggsäcken, man visste aldrig vad man kunde hitta på promenaden. Låg det en burk slängd på marken så tog han upp den, det gjorde han och inte skämdes han över det heller. Skulle det ligga en blank krona på marken skulle nog de flesta plocka upp den. Så det så!
Han gjorde ju en god gärning faktiskt, han städade ju. Om han hittade en burk eller flaska att panta på varje promenad han tog, skulle det bli 365 kr på ett år. Det skulle han kunna köpa något gott för, resonerade han. Ett par flaskor gott vin till exempel. Skulle hon uppskatta att bli bjuden på lite gott vin av surgubben kanske?
Han placerade den svarta baskern lite på snedden på huvudet. Han skulle aldrig sätta på sig en keps, nej, basker skulle det vara. En svart basker. Han tog promenadkäppen med, inte för att han behövde stöd men den var bra att peta och peka med. Rätt som det var kunde han behöva försvara sig också, så många idioter som det fanns därute. Han fick lust att smälla igen dörren hårt bakom sig, men det skulle ju bara ge henne rätt, resonerade han och gick.
Bli utkörd som en olydig unge, fnös han.
Ute blåste det, skulle det bli regn? Inte tänkte han då vända om och hämta ett paraply, aldrig! Hellre blev han genomblöt, dyngsur, då skulle han bli en sur gubbe. Men först då!
Han skulle ta vägen förbi ankdammen och hälsa på änderna. De små dunbollarna hade säkert vuxit ordentligt sedan han sist var där. Han stannade vid ett blått munskydd, som låg på marken. Vilket otyg det var med allt detta skräp! Hur svårt var det att stoppa det i en papperskorg eller i fickan? Han lyfte upp munskyddet med käppen, bar det längst ut på spetsen, till närmaste papperskorg.
Redan på långt håll såg han en kvinna och ett barn som stod och slängde mat till fåglarna som samlats runt deras fötter. Ovanför dem ett moln av vita skrattmåsar. Bara de inte matade dem med bröd! Han kände irritationen stiga i kroppen. Tänk att det fanns de som till och med matade dem med mögligt bröd! Det var verkligen ingen bra mat för känsliga små fågelmagar.
När han kom närmare såg han brödbitarna i plastpåsen. Han var precis på väg att ilsket påtala olämpligheten att ge dem bröd när han hörde sin frus röst i sitt huvud ”surgubbe”.
Så han ställde sig intill dem och plockade fram en påse med havregryn från ryggsäcken.
Fiberberikade minsann.
”Här ge dem det här i stället, brödet kan ni äta upp själva. Det är så lite näring i bröd att de inte kan bygga upp sina vingar. Så i höst när de ska flyga söderut så har en del fått änglavingar, outvecklade vingar, och blir kvar och fryser ihjäl.”
Både kvinnan och pojken hade lyssnat på honom med stigande förvåning, nu såg kvinnan rent förfärad ut.
”Men vad säger du! Det har jag aldrig hört, vi som alltid gett dem bröd.”
”Det är ju tidigt på säsongen ännu, så får de bara bra mat klarar de sig nog.” Han lämnade över påsen, strödde ut de gryn han hade i handen över vattnet och gick vidare. Måsarna dök direkt ner i vattnet.
När han vände sig om vinkade kvinnan. Han nickade lite, vinkade inte tillbaka, vinka till främmande kvinnor, någon måtta fick det vara.
Som han befarat började det att regna. Stora kalla droppar. Om han skyndade sig skulle han hinna till den lilla paviljongen som fanns längre in i parken, innan han blev genomblöt.
När han kom fram satt där redan två yngre killar.
Jaha, här satt de, inte jobbade de eller gick i skolan heller men mat och bostad krävde de! Det var till de här parasiterna som skattepengarna gick! De höll säkert på med knarkaffärer eller planerade att rycka väskan av någon.
Han tvekade i dörröppningen men de flyttade sig på bänken så han skulle rymmas. Utanför vräkte regnet ner, en riktig störtskur, så han satte sig längst ut på kanten.
De satt tätt intill varandra, den längre av dem pratade lågt men lite hetsigt, den andra hängde med huvudet och mumlade bara.
Han tittade inte på dem, höll blicken riktad mot utgången och det tilltagande regnet.
Plötsligt sade den långe killen: ”Orschäkta! Hur träffa dåktor?”
Han tittade på dem. Vad hade han frågat? Dåktor. Aha doktor!
”Söker ni en doktor?”
Den långa killen nickade ivrigt och sade något till sin kompis som höll upp sin ena arm, den såg hemsk ut!
”Men vad har hänt? Har han bränt sig?”
Armen var röd och svullen med stora vätskefyllda blåsor.
”Ja, hett vatten och hans boss ringa många gånger, vara jättearg, säga min kompis komma jobba i kväll, annars inga pengar.”
”Men var jobbar han? Det där måste ju någon titta på, det kan bli infekterat och gör väl jätteont!”
Det sista förstod tydligen han med armen för han tittade på honom med tårar i ögonen och nickade.
”Han diska på restaurang, boss inte snäll.”
Han sneglade på klockan, det var nog för sent att gå till någon vårdcentral, men han kom på att han kunde ringa 1177 och be om råd. Så han plockade fram mobilen och knappade in numret. Efter några minuters väntan, då fyra ögon inte släppte honom med blicken, fick hans svar. Han förklarade situationen och kvinnan i luren ansåg att de genast skulle åka upp till akuten. Hon frågade efter killens personnummer.
”Har du något pass eller id-kort?” Han fick ett inplastat kort av killen med onda armen och läste upp siffrorna, bokstaverade namnet.
Behövde hon ordna med en ambulans?
”Nej vi tar en taxi och åker upp så fort den kommer.”
Sedan slog han numret till taxi och förklarade för killarna att de skulle åka till sjukhuset.
”Inte taxi, vi gå, inga pengar.” De såg förtvivlade ut men han höll upp handen och beställde en bil till parkens närmsta ingång.
”Nu grabbar ska vi gå ditåt.” Han pekade med käppen. ”Klarar du av att gå?” De nickade båda två och den längre av dem höll sin kompis, stödjande om ryggen.
I taxin frågade han dem efter restaurangens namn och var den låg. Även om man bara var diskare fick man ju faktiskt inte bli behandlad hur som helst!
När taxin stannade utanför sjukhuset vände sig den korta killen mot honom och tackade flera gånger.
”Vad heter do?”
”Tja, min fru kallar mig surgubbe”, svarade han torrt.
”Sorgobe? Tack Sorgobe!” sade han och steg ur taxin.
Sedan gav surgubben chauffören adressen till restaurangen.
Det hade varit så skönt att få skälla ut ägaren av restaurangen, att få hota med polis och hälsovårdsnämnd att få hytta med käppen. Ägaren lovade att betala ut diskarens lön och extra för sveda och värk, det fanns försäkringar för olyckor på jobbet. Han hade inte trott att det var så farligt. Klart att han skulle få det han hade rätt till.
Så hade han gått sista biten hem för regnet hade upphört. Tänkte på de två unga killarna som åkt så långt hemifrån, för att få ett bättre liv till sig själva och sina familjer. Den långe gick i skolan i veckorna och jobbade på helgerna. Nog skämdes han lite över sina tankar, man kunde ju faktiskt inte dra alla över en kam. Han hoppades att armen skulle läka fint nu när den fick behandling.
Han hittade inte mindre än två burkar som han nöjt stoppade ner i ryggsäcken.
Hemma var det lugnt. Radion spelade musik, hustrun löste korsord och frågade vad han gjort, han hade varit borta så länge. Han berättade att han varit vid ankdammen och sökt skydd för regnet i paviljongen. Mer behövde hon inte veta.

Senare under sommaren när de tog en gemensam promenad i parken, såg de att änderna nästan var fullväxta, snart skulle de flyga sin kos. Vingarna såg finfina ut.
Plötsligt hörde de höga rop.
”Sorgobe, Sorgobe! Där är do jo!”
Det var diskaren som kom springande emot dem med ett stort leende. Han stannade framför dem och tog honom i handen, pumpade den upp och ner mellan sina båda händer.
Frun tittade på dem med gapande mun.
”Jag har sökt dig, många dagar. Frågat, känner någon Sorgobe men alla säga det inte vara namn.”
Han kände sig generad och visste inte vad han skulle svara. Hans fru ryckte honom i ärmen.
”Hrm! Ja, det här är min fru, och det här är en kille som behövde hjälp tidigare i sommar.”
De hälsade och diskaren visade sin arm, den hade läkt fint.
”Ni komma mitt jobb, jag bjoda på maten.”
”Nej, nej, det behöver du inte. Men du kan få bjuda oss på en öl någon gång.”
”Ja, ni bara komma. Jag bli så glad! Sorgobe här vara hjälte!” sade han och vände sig mot frun.
De gick vidare, arm i arm, under tystnad. Till slut log hon mot honom.
”Tänk att du är en hjälte, vem hade kunnat tro det! Jag tror minsann att du har en del att berätta, men surgubbe, det är det bara jag som får kalla dig.”