Stupet

eller att våga släppa taget

Längst ut på kanten till ett stup balanserar hon fram och tillbaka i ett nästan hånfullt dödsförakt. De andra står på betryggande avstånd från klippkanten, allvarligt oroade över kamratens dumdristighet.

– Måste du vara så nära stupet, ropar Gudrun. Det ser farligt ut!
– Akta dig, du kanske slinter, instämmer Anna.
Hon skrattar uppsluppet åt deras förmaningar.
– Äsch, det här är jättekul! Kom och pröva själva.
Fy, det ser otäckt ut, gnyr Emmi, kan du inte komma lite mer hitåt åtminstone?
– Det är ju det som är det roliga. Att vara längst ut på kanten, fattar du väl?
– Nej, det fattar jag inte alls. Vi kan väl gå härifrån nu, bönfaller Emmi.

Istället för att svara börjar detas övermodiga vän småtralla för sig själv, och utvecklar balansgången med små hopp som omväxling. De andra blir alltmer skärrade, och Gudrun tar några steg närmare, sträcker ut ena handen i ett försök att få kamraten att ta sitt förnuft tillfånga.

Just då slinter hon, ger till ett utrop, innan hon försvinner ur deras åsyn. Skräckslagna rusar de andra fram mot kanten och lutar sig ut så mycket de vågar. De ser sin vän snurra neråt som i en spiral, fortare och fortare mot vattnet som skymtar långt där nere. Till deras stora förvåning hör de hennes klingande skratt eka mot klippväggarna. Gudrun reser sig blixtsnabbt och börjar springa nerför berget, tätt följd av de andra. När de kommit halvvägs ner möts de till sin häpnad av kamraten, som är på väg springande upp igen, fortfarande skrattande. Kläderna hon har på sig är redan torra, och hon ropar när hon springer förbi dem:
– Det var jättekul! Det här måste jag göra om! /BB