Rosa rummet

Det är tidig morgon. Första anhalten är Söderport där det finns ett rum till uthyrning. Efter att ha hämtat nyckeln två trappor upp hos en blonderad dam i vit morgonrock stapplar vi trötta in i det anvisade rummet.

Ett stort fönster med grova persienner upplyst av en spetsprydd liten lampa vetter ut mot den trafikerade gatan. Känslan av att ha klivit rakt in i ett Ikeakatalog-inrett flickrum är överväldigande. Allt är prydligt och rent, kliniskt rent och svalt i det ännu ej uppvärmda rummet. På sängarna ligger blommiga täcken, ännu en spetsprydd lampa står på nattduksbordet tillsammans med en vit klockradio med rosa detaljer. En jättelik vit bokhylla med skrikande tomma hyllor upptar ena sidan, endast en tv står placerad i ena hörnan. Den motsatta väggen är helt spegeltäckt och liksom fördubblar intrycket av tomhet.

I det angränsande pentryt blänker en skinande ren diskbänk, intill finns ett litet vitt matbord färgsatt med två rosadekorerade tallriksunderlägg och två vita plaststolar. Där står också en mikrovågsugn i miniformat, en vit kaffebryggare samt en matchande brödrost. Smulor och dammkorn lyser med sin frånvaro, vilket vi snabbt råder bot på när vi vräkt ut vår efterlängtade frukost på alla tillgängliga ytor som pentryt erbjuder.

På tv:n går ett finskt naturprogram, klockradion prövas och Veronica hittar en hårtork som hon ihärdigt försöker blåsa sina nytvättade underkläder torra med. Trots denna ljud- och smulattack lyckas vi inte förjaga Ikeaflickrums-känslan. Nästa åtgärd (tv:n är nu avstängd, finskspråkiga program i alla ära, men nej tack) blir invasion av de blommiga täckena med prassel av lördagsDN och Gotlands Allehanda, smulande med ett alldeles förfärligt gott nybakat valnötsbröd, nescafe och en cigarett på det. Det börjar nästan bli trivsamt om det inte vore för alla bilar och bussar som passerar med 30-sekunders intervall och får hela rummet inklusive spegelväggen att vibrerera på ett olycksbådande sätt. För varje bullerskakning kryper de redan anspända nerverna ännu en millimeter utanför skinnet. Detta till ackompanjemang av hårtorken, surret från klockradion och skallret av persiennerna blir en ofrånkomlig stegring mot toleransnivåns övre gräns.

Veronica säger lugnande: Man anpassar sig till det mesta, och stryker fascinerat med handen över nattduksbordets abnormt stora lådknoppar.

Men panikkänslan har redan tagit fäste. En tanke slår mig. Kanske det finns ett annat rum ledigt, mot gården. Jag lämnar DN och det nu totalt nedsmulade blommiga täcket för att leta rätt på hyresvärdinnan. På hennes dörr finns en lapp som upplyser om att hon är ute och handlar, men kommer strax.

Tillbaka till det nu kaotiska Ikeaflickrummet, full av ansatser till förändring föreslår jag med en desperat uppfordran i rösten: Vi gör något! Vi sticker härifrån, snabbt innan hon kommer tillbaka.

Veronica tittar upp från tidningsartikeln, och förstår när hon ser min blick att det inte är läge att säga emot. Sagt och gjort, i en svindlande fart lyckas vi utplåna spåren av vår framfart och återställa rummet till sitt ursprungliga skick. Endast några smulor och en antydan av cigarettrök vittnar om att här har två trötta Stockholmstjejer gjort en mycket kort visit.

Ett minne från en resa till Gotland av Eva Andersson