Reflektion

”filosoferingar” vid årets slut

Regnbågen som ibland uppenbarar sig efter regn finns ju faktiskt inte på någon särskild plats. Den ses utifrån den plats där man står – en optisk synvilla kan man säga.

Dottern utbrast en gång när hon var liten: “Mamma, varför följer månen efter mig?” Den lilla människan i centrum, allt kretsar kring henne. Barnets perspektiv. Sedan inser man att allt är oändligt och vi bara en mycket liten del av det hela. 

Regnbågens sken är ju egentligen solens sken fast på den motsatta sidan av där jag står. En reflektion.
Alla färgerna jag ser är inget annat än regndroppar som bryter och återspeglar solljuset. Vitt ljus som solens innehåller alltså alla färgerna i ljusspektrat.
När det ljuset träffar en gul blomma absorberas eller suger blomman upp alla färger utom den gula, som istället reflekteras till våra ögon. Vi ser en gul blomma. Med andra  ord – att något har en färg är detsamma som att det absorberar alla ljusstrålar, utom just den färgen vi uppfattar att vi ser … något omvänt. Och vart tar då ljusstrålarna vägen som blir absorberade? De blir till värme.
Vore det inte för ljuset skulle allt vara grått. Vilka förvandlingar. 

Så vad jag ser är vad jag tror mig se. Mitt universum räcker bara så långt jag kan se. Jag ser med mina tankar. Egentligen vet jag inte vad som är vad. Vet inte min plats i världen, vem eller vad jag är. I alla fall inte i det stora alltet. I det lilla är jag stor. Allt är föränderligt. Går jag bortåt ser jag något annat. Tänker något annat. Stannar jag kanske jag vänder blicken inåt. Ett annat universum.

Tiden. Den går. Den går någon biljondels sekund snabbare vid mitt huvud än vid mina fötter. En av årets Nobelpristagare sa så. Den insikten i ett större perspektiv … Tiden blir ett element, liksom luften och vattnet. Ej synlig men påtaglig utan att kunna tas på.
Går tiden snabbare med tiden? ”Den upplevda tiden” får oss att tro att tiden går långsamt eller snabbt. Står jag och väntar på bussen som är några minuter försenad kryper tiden fram. När jag blir uppfylld och engagerad av något går tiden fort. Ser en bra film t ex, plötsligt har två timmar försvunnit.
Att gå ur tiden, är att lämna livet. Då är tiden livet.

“Den upplevda smärtan”, sa min fysioterapeut om mitt onda i ryggen. Som om det inte vore en riktig smärta. Blev först lite provocerad. Men sant, den är en känsla kopplad till mina tankar. Jag skulle kunna flytta den med tanken tror jag. Eller rent av “glömma” den så smärtan inte upplevdes mer eller lika mycket.
Minnet, särskilt kroppsminnet är en starkt styrande kraft. Innan ens tanken dykt upp reagerar kroppen. Som om den hade ett eget liv – ett eget minne med egna tankar och erfarenheter. I en associoationskedja gör tankar och minnen en svindlande resa tillsammans. Kroppen tar vid där dessa kommer till en plats jag känner igen och har upplevt något som påverkat mitt liv.
Men, eftersom vi bildar nya hjärnceller hela livet kan vi faktiskt ladda oss med nya fräscha celler med nya minnen. Det är hoppingivande …

Livets energi. Något så enkelt som ett leende kan alstra energi och sprida värme och kärlek, som vill dela med sig. Liksom det motsatta. All energi är oförstörbar. Den finns alltså hela tiden i någon form. När den “dör” uppgår den i annan form av energi. Ett evighetsspel.

Men, nu ska jag sluta filosofera och ta mig en kopp kaffe.

/ förläggaren