En tillbakablick

av Laila Ryngebo

En berättelse om min upplevelse som barn i Sverige under krigsåren 1941–1945

(När undersökningar om vilka de största orsakerna till rädslor hos barn har gjorts, så har ett av de två mest återkommande svaren handlat om skräcken för krig.)

Efter att ha bott på en ensamgård med lång väg till närmaste granne så flyttade vi in till en by som ligger ganska så nära den norska gränsen. Året var 1941 och jag skulle börja mitt första skolår. Det var även året efter att tyskarna hade ockuperat Norge.

Rädslan för att dras in i kriget fanns hela tiden närvarande hos de vuxna och visst kände även vi barn också av den oro som fanns, inte minst efter att lyssnat på radions rapportering om hur läget var.

När jag började skolan så fick jag äntligen lekkamrater. Det var en B3-skola med flera årsklasser. I min så var vi åtta barn, fem pojkar och tre flickor. På rasterna lekte pojkarna ofta krig med pinnar som skjutvapen. Då och då skrek någon att ”Hitler är död!” Flickorna lekte mer fredliga lekar.

Hur det kunde se ut i verkligheten där ett krig pågick fick jag en föreställning om när jag tittade i Se-tidningarnas krigsreportagebilder. De var många och hemska.

I vår by bodde också min mormor och mina morbröder. Under långa perioder var morbröderna inkallade. När de kom hem så fick vi reda på hur illa rustade de varit i tunna uniformer och dåliga skodon. Under vintermanövern hade en del av deras kamrater förfrusit händer och fötter. Aldrig hade väl strumpstickorna klirrat så frenetiskt och raggsockor stickats med sådan fermitet som då. Vintrarna var under några år rekordkalla och när termometern närmade sig -40 grader fick vi stanna hemma från skolan.

Mörkläggning utlystes ibland. Att vara tvungna att hänga för mörka skynken för fönstren för att det kunde bli farligt för oss att visa att vi fanns kändes både kusligt och förnedrande.

Så kom till slut våren 1945. Kanske var det den våren som de då praktiskt alla flickor i skolan kom att ha röda (köpta) stickade mössor med nedvikt topp med snodd och tofs. Vi hade hört rykten om att de norska motståndsmännen brukade ha röda luvor som ett igenkänningstecken för varandra. Kändes det inte nästan som vi var med i ett viktigt sammanhang när vi satte på oss de röda mössorna?

Den 8 maj var jag hemma från skolan efter att ha varit sjuk ett par dagar och fick nu (om än motvilligt) stanna inne och hemma ytterligare en dag. Mellanväggen innanför fönstren av bomullsvadd med lingonris var nu borttagna och vårsolen sken in i kammaren där jag var. Från fönstret kunde jag se min pappa som med fjordingen Balder höll på att plöja en åkerlapp. I köket var min mamma, radion stod som vanligt på och tycktes låta som vanligt tills det avbröts till någonting verkligt ovanligt, glädjerop om att det blivit fred. Tyskarna hade kapitulerat! Fönstret flög upp och min pappa fick stanna upp och höra mig vråla. Det är fred! Det är fred!

Ett par år därefter besökte min skolklass Trondheim. Vi var glada och uppspelta över att få göra resan. Mottagandet i Norge kändes ganska svalt och någon sorts insikt fick vi nog ändå om att våra upplevelser av krigsåren inte var jämförbara med vad de norska ungdomarna hade varit med om. Vi var glada över att ha sluppit undan kriget men visste inte då under vilka premisser som det skett.