Elenas filosofiska liv

av Bo Bergstrand

”Var det bra?” Någon tilltalar henne, en gammal bekant från jobbet. Här finns fler hon känner. Det är trevligt. Det är livat. Folk är glada. Ännu är deras sinnen opåverkade av alkohol.

”Ja det var bra, fast förutsägbart, slutet alltså … att han skulle bli så personlighetsförändrad,” svarade Elena. Manuset bygger ju på en verklig händelse, en sekt … Vi vet så lite om sekter egentligen. Är sekter alltid av ondo? Vad tror du?

”Nja de kanske fyller en funktion”, sa kvinnan bredvid Elena. De kan fylla ett tomrum en viss tid. Vilsna människor får en tillhörighet, men oftast blir de lurade. Men mina grannar är pingstvänner och de är förstås trevliga!

Baren tycks omgjord för att likna någonting ur en film – sorlet av människor blandar sig med musik. Det finns inga fönster – miljön därinne kan lätt uppfattas som klaustrofobisk, tänker Elena. Men trängseln verkar istället förlösande. Hon blir djärv och tilltalar vem som helst.

Elenas arbetsvecka är krävande för hon jobbar med att gjuta kyrkklockor. Elena brukar ta omvägen förbi den botaniska trädgården, men hon undrar ofta hur det är med hennes egen natur. Den mänskliga naturen, det vet hon, är anpassningsbar. Men även uppdelad i flera olika samspelande hierarkier. Impulsen till handling är en rytmisk process som inte får avstanna för då hamnar människan i ett slags limbo.

Detta tillstånd av tvekan återspeglar sig sedan i krig, svält och andra katastrofer. Liksom kyrkklockorna hon gjuter på dagarna så är livet en ständigt pendlande rörelsen … Om hon ändå kunde återfå sin livsglädje! Hon ser med viss tveksamhet på alla som klär sig utmanande. Det är inte hennes stil, hon ser sig inte som något att tycka om eller åtrå. Elena och hennes bror fick en sträng uppfostran. Men brodern fanns nu inte mer.

Elena visste inte så mycket om den kvinna, Lubisza, som hon nu stod och samtalade med vid bardisken. Det var spännande att höra om hennes pappa som höll sig med en församling, ”the mission of saint Barrabas”. Som liten hade Lubisza inte getts möjlighet att få träffa andra barn utanför missionen. Först vid femton års ålder fick hon gå ut på egen hand. Hennes frigörelse hade kostat på precis som i pjäsen.

Elena är på gott humör, beställer drinkar, blir uppsluppen. Det är alltid upplivande att träffa någon som inte är strömlinjeformad, tänker hon.

Vi anade att tillfället snart skulle komma. Tomas gick ut och satte sig i bilen. Sakta närmade vi oss bardisken. Elena hade kommit i samspråk med Lubisza. Man kunde se att hon var på gott humör. Hon hade en svart klänning på sig och tycktes bära på något som liknade ett paket eller en liten väska.

Förr om åren hade Elena alltid undvikit sådana här ställen. Men just den här baren hade hon faktiskt besökt en gång tidigare. Det var den där gången då Josef Hletki hade hållit föredrag … något om filosofi. Det hade gått ett sus genom publiken, någonting, en sanning, hade uppenbarats. Men så var det denne ensamme yngling i publiken som hade opponerat sig. Elena satt snett bakom. Föredragshållaren tog det inte på rätt sätt. Han borde ha välkomnat alla åsikter om han var en riktig filosof. Istället blev det en hätsk stämning, något som kanske röjde filosofens verkliga natur? I publiken fanns dessutom sådana som höll på Hletki som om han vore sänd av Gud. Elena hade då tänkt att filosofen kanske höll sig med en egen ”församling”. Det var just här i baren det hände, fast mycket längesedan.

Elena ser sig omkring. Lubisza har försvunnit, likaså de andra vännerna.

Plötsligt står tre okända personer intill henne, en kvinna och två män. ”Hej!”

”Hej”, svarar Elena tillbaka och fortsätter. ”Min filosofi går ut på att ingenting här i rummet egentligen existerar. Vi har varit och sett en teaterpjäs. Det är det som fyller oss just nu, men liksom stolarna och borden och bardisken jag lutar mig emot så är det bara ett spel. Närmast verkligheten kommer vi genom att ingående studera människans psyke. Låt mig illustrera mina tankar …”

Elena tog upp det paket hon hade haft med sig hela tiden.

”Du behöver inte förklara dig, kom med här”, försökte vi, men det var redan försent. Hon hade fått tag i en klocka och dess pendel var nu satt i rörelse. Den tog oss med i ett enda svep och allting var verkligen helt overkligt.