Festen

av Anna Halle

Hon rör sig mellan hoparna av människor, växlar några ord här och där, medan sorlet av röster blandar sig med musiken och klirr av glas. En del har sökt sig till dansgolvet och rör sig i takt med rytmerna till någon reggaeinspirerad låt. Belysningen ger deras ansikten en nästan overkligt framtoning, skiftande i både rött och grönt. Alla tycks ha funnit sig tillrätta, flyter omkring och trivs i största allmänhet – festen är i full gång.

Trots den höga stämningen känner hon en tilltagande rastlöshet inom sig. En ingivelse får henne att styra stegen mot ett av de stora fönstren på ena sidan av den rymliga salen. Våningen de befinner sig i ligger högst upp i ett höghus. Utanför reser sig fem likadana hus i symmetrisk ordning mot den svarta natthimlen och blir likt en abstrakt tavla. Hon låter sig sjunka in i bilden och glömmer för ett ögonblick festglammet bakom sig.

Då upptäcker hon att från huset längst bort stiger en rökpelare. Den sprider sig och strax har den täckt den övre delen av byggnaden. Först tror hon att det är en synvilla och försöker dra sig till minnes antalet glas vin som slunkit ner under kvällens lopp. Tvivlet sopas undan när stora eldslågor flammar upp från de översta fönstren, och det långsmala huset liknar mest en jättelik brinnande tändsticka.
– Gud, det brinner ju faktiskt!
Med ens blir hon spiknykter, vänder tvärt och rusar in i hopen av festklädda människor.
– Det brinner, det brinner därutanför!
Hon försöker hålla rösten stadig och balanserad. Ingen tar någon notis om henne, utan fortsätter att prata och dansa som vanligt. Hon skärper rösten och ropar högre.
– Det brinner! Hör ni inte vad jag säger?
Någon kastar en lätt förebrående blick på henne som om hon vore en glädjedödare. Hon springer tillbaka till fönstret. Det första huset står nu i full låga och elden har spridit sig till huset bredvid, vars övre del nu slickas av lågorna. Hon flämtar till av den fruktansvärda synen. Människor har flytt i panik genom fönster och nödutgångar, och de som har lyckats rädda sig står villrådiga på gårdsplanen. Fortfarande har hon känslan av att det inte är helt verkligt. Då det börjar ryka från det tredje huset rusar hon tillbaka till de andra.
– Elden är lös! Vi måste fly, skriker hon och fäktar med armarna. Hör ni inte, elden är lös!
Ingen vänder sig ens åt hennes håll. Folk står kvar i sina grupper och pratar och skrattar, eller rör sig i takt med reggaemusiken. Hon får syn på Roland som alltid syns i en folksamling, eftersom han är huvudet längre än alla andra.
– Roland, hojtar hon och springer fram till honom. Roland, det brinner. Det brinner härutanför!
Han tittar oförstående på henne, skakar på huvudet och säger:
– Lägg av med det där snacket. Det är inte roligt, inget kul alls.
– Roligt? Jag försöker inte vara rolig. Det är sant att det brinner. Titta själv!
Hon pekar mot fönstret.
– Nej, jag är inte intresserad av eldar. Det skulle vara kärlekens eld i så fall, säger han flinande och tar sikte på en av tjejerna i baren. Du jag tror jag kilar bort till baren ett slag. Det brinner en eld inom mig … gnolar han innan han försvinner in i trängseln.

Nu känns det som om luften håller på att gå ur henne. Vad är det med alla härinne? Hon börjar tro att hon är galen. Det bästa är nog att glömma alltihop, återgå till festen och se det hela som en tillfällig sinnesförvirring. Men oron inom henne ger henne inget lugn utan driver henne tillbaka till fönstret igen. Synen hon möter gör henne fullständigt panikslagen. Tre hus står nu i ljusan låga och på det fjärde har taket tagit fyr. Hon känner hur kallsvetten sprider sig över hennes kropp, vänder än en gång tillbaka till festplatsen, och skriker så högt hon orkar:
– Det brinner! Vi måste fly, innan det är försent!
Några bevärdigar henne med ett leende innan de fortsätter sina diskussioner. En fruktansvärd känsla av vanmakt lamslår henne.
En röst tränger sig in i hennes medvetande och när hon tittar upp ser hon Roffe stå och vinka i baren.
– Kom över hit, ta ett glas med oss och var lite sällskaplig, tycker hon det låter som han säger.
Som en sömngångare banar hon sig fram över dansgolvet till baren. Roffe lägger broderligt sin arm om henne och föser henne intill sig.
– Hur är det gumman, undrar han och lägger an en bekymmersam min.
– Det brinner, viskar hon kvävt.
– Ja, ja det har vi hört förr. Nu tar vi en bers och svalkar ner oss med. Hörrö Mangan, kan du skicka hit en stor stark till damen här.
– Skål gumman! Skål för elden som brinner i våra hjärtan! Skål för livet och kärleken … fan, det är verkligen hett härinne.
Han börjar knäppa upp sin skjorta, samtidigt som rök börjar tränga sig in genom väggarna. Folk sneglar oroligt omkring sig, hettan tilltar liksom röken, alltmedan musiken dunkar vidare. Plötsligt slår en låga upp i bortre delen av salen och någon skriker:
– Det brinner! Det brinner!