Omdöme Vanvördiga skåp/BTJ

Vanvördiga skåp handlar om resultatet av en kreativ mans verk. Författaren Henrik Brolin fick en urtidsstock i sin ägo och utvecklade med utgångspunkt från detta material konsthantverk i form av personligt utformade skåp. Han startade detta arbete som pensionär och har nu vidareutvecklat arbetssättet. Idéerna bygger på en särskild kärlek till naturen och skogen. Henrik Brolin hyllar och tillvaratar det angripna och skadade träet och kombinerar det med ett kunnande om äldre smide. Genom åren har han byggt över 300 skåp och andra föremål. Han kallar dem vanvördiga skåp. Här återfinns bilder och beskrivningar av skapelserna, men också små, egna betraktelser och dikter kring skog och natur. Materialet är speciellt och inspirerande. Boken bör tilltala de med särskilt intresse för natur, kultur och traditionellt hantverk.

/ Mattias Bjellvi

Herr Brolins känsla för trä

Bok: Vanvördiga skåp och fria fundringar
Henrik Brolin på Semafor förlag, 2017
Redaktör: Maria Bergstrand

Det finns – trots boktiteln – inte ett uns av vanvördighet i Henrik Brolins skåpsnickerier eller tankar om trä. Hans arbete och hans bok präglas snarare av en djup vördnad för materialen och hantverken. Trä och järn byggde Sverige. Det vet Brolin, född som han är i skogarnas och järnets Värmland. Över drygt 100 sidor får läsaren sig till livs rikligt med bilder på fantasifulla skåp, flikar av en livshistoria och ett urval av författarens prosadikter om trä, tid och växande.

Henrik Brolin har träden, vattnet och järnet i generna. Skogen höggs ned med järn och fraktades på älvarna. Järnet utvanns med trä – allt från jättebål som sprängde loss malmen till tämjda eldar i masugnar och ässjor.

Värmland i all ära – det är från Edsbytrakten som virket till Brolins bok kommer. 1989 frilägger Voxnans vatten en gammal fura. Henrik ser att det är en gammal stock – kanske till och med urgammal. Han kan i alla fall inte glömma den. Fyra år senare bärgar han stocken, bygger ett tak och sätter upp en skylt: Varsågoda att titta på ett urgammalt träd – 6200 år gammalt (som det skulle visa sig). Äldre än Ötzi, den nedfrusna bronsåldersmannen från alperna.

1999 sågades stocken upp till brädor och plank. Som sedan, tillsammans med högar av annat virke blev till skåp. Fler än trehundra stycken – supskåp, högskåp, udda och konstnärliga. Vackra och tankeväckande och alltid med en egen unik materialhistoria.

Kanske är titelns lite missvisande vanvördighet självupplevd. En byggnadsingenjör och småbrukare med egen skog som snickrar utan att vara snickare kanske känner sig vanvördig. Kanske är det ett slags ursäkt för att Henrik har tänjt på en del oskrivna skåpkonventioner. Men han behöver inte ursäkta sig. Redan på 30-talet gjorde han skogspraktik, spikrensade virke och högg kolved. När Henrik och hans lillebror hittade en urholkad stockbåt på botten av en sjö bärgade de den och fick den att flyta. Som sagt, vattnet och trät finns i generna.

Kärleken till materialet är villkorslös och omfamnande. Trähumanistisk, om man så vill. ”Ge mig de trötta, de fattiga, det eländiga bråtet….” Henrik Brolin snickrar med det fnasiga, anfrätta, rötade, kvistiga, åldrade och använda. Ett gammalt staket, en kransågad planka. Det insektsangripna och bortsorterade. Och bakarna, stockarnas rundryggade spillbitar.

Och till detta järnkusinerna: gamla nycklar, lås och smide. Brolin vänder på de svarta, gamla låsen, låter oss se insidan. Funktionen. En stor kvist får huvudrollen i ett av skåpen. Det blir som en obduktion av trä och smide. Innanmätet kan lika gärna var utsida som insida.

Skåp är till för att öppna. Kanske för att ha saker i men definitivt för att öppna. På samma sätt är boken Vanvördiga skåp och fria fundringar till för att öppna. För inspiration, för kontemplation, eller för lärande. Och om inte annat för att läsaren ska få möjlighet att bygga respekt för Henrik Brolins träkänsla och passion.

Mats Ahlsen, frilans journalist

Omdöme Tänk om det vore tvärtom/BTJ

Bilderbok. Debutanten Kerstin Friberg har en bakgrund som fotograf och tecknare. Enligt förlaget är hon bosatt i Nynäshamn med sina katter, kanske skälet till att hon drar en lans för djuren. Detta är en rimmad bilderbok för barn som kommit till den ålder där ordet tvärtom är väldigt roligt eftersom de lärt sig vad som är ”rätt”. På djurens sida berättar Friberg om kissnödiga tanter som fått vänta länge hemma innan de rastas av sina ägarhundar. Kor som irriterat tutat i sina bilar på tröga promenerande. Dresserade människor på cirkus och i bur, människor som bärare och som blir matade av duvor med gammalt bröd. En fyrradig vers berättar om bilden, som oftast fyller en helsida. Ganska rakt på, utan direkt poetiska inslag i språket: ”Tänk om råttan skulle stå / på en stol och skrik iiii / för att människor så små / hastigt kilade förbi.” Teckningarna, med tunt ritade skarpa kanter och akvarell som ger liv och rundar av, har realistiska miljöer men överdrivna skeenden. De karikerar personerna mer än djuren, vilka är tämligen naturalistiskt skildrade trots de mänskliga sysslorna. Bilderbok med eftertanke i humoristisk förpackning med avslutningen: ”Inte ska man väl dressera / eller sätta nån i bur / det får man respektera / för vi är ju alla djur.”

Omdöme Tequilas dröm/BTJ

Tequilas dröm erbjuds i häfte 2017:06 med denna recension:

I sammanlagt 17 noveller skildras här utanförskap och klassamhälle i
nutida Sverige. Det handlar om en förtryckt arbetarklass, oftast
bestående av folk med utländsk härkomst, som tvingas ta de sämsta
jobben för de lägsta lönerna. Novellerna är väldigt träffsäkra
och målar upp en bild av det svenska samhället som alltför sällan
förmedlas. Och mitt i allvaret anlägger författaren en lågmäld
humor som effektivt förstärker huvudpersonernas utsatthet. Han vrider
och vänder på språket, lägger orden i huvudpersonernas munnar och
låter dem prata på bruten, ogrammatisk svenska. Mellan varje novell
sprängs korta aforismer in. De kommenterar världen och människans
utsatthet och litenhet i den, vilket underfundigt knyter dem till
novellerna och bokens övergripande tematik. Oscar García, född 1963 i
El Salvador, bor och verkar sedan 1984 i Sverige. Han har tidigare
skrivit barnböcker, noveller och romaner, omväxlande på svenska och
spanska.

Dan Brundin/Bibliotekstjänst BTJ

Tequilas dröm

I titel novellen Tequilas dröm smyger Garcia skickligt in handlingens huvudtema; relationen mellan en gammal man och hans hund. Här beskrivs både kylskåp, dess innanmäte och badrum innan taxen plötsligt dyker upp i badrumsspegeln. Senare speglas hela berättelsen i det som visar sig bara vara en dröm. Ordens associationer, hantverket i texten blir vägledande i dessa ofta dråpliga noveller.
Problematiken kring att vara invandrare i Sverige är något som Garcia tar sig an i flera av novellerna och även i aforismerna. De stilistiskt olika greppen ger författaren möjlighet att spegla verkligheten på olika sätt. Detta kan föra tankarna till både satir och expressionistiskt (eller surrealistiskt) måleri. Språket är sådant att bilder ständigt frammanas. Författarens första jobb i Sverige är på en fabrik för slakt av grisar på löpande band:
”Golvet var täckt av fett och blod. Små köttbitar och benrester låg överallt. Per drog i en sladd som hängde från taket. En dörr av hårdplast öppnade sig framför oss”.
”När kedjan tog slut hade grisarna försvunnit. För två timmar sedan var de fortfarande levande, som många andra djur och människor. Nu låg de paketerade i olika kartonger färdiga för transport.”
Det är just närmandet och behärskandet av det nya språket som är styrkan i Garcias författarskap. Han har en förkärlek för vardagens/arbetets platser och detaljer. Visst är det inte första gången som en invandrare lyckas tillföra svenska språket nya möjligheter just genom sin position som outsider?
De rum vi rör oss i, i många av novellerna, är den lågavlönades vardag; städjobben, fabrikerna och SL vaktkurer. Här är ingen hemma och stadens människor passerar som myror. Närvaron skapas dock just genom författarens behov eller tvång att manifestera sig själv och utkämpa sin rätt i dessa kalla rum. Säkert finns det många som dessutom delar hans erfarenhet. Hemortsrätten är inte given. Men ljuset sipprar in genom sprickorna som det heter och ibland först i samband med döden. En råttas perspektiv från sina gömställen i en virrig gammal dams lägenhet säger kanske mer om vår samtid än det mänskliga perspektivet.
Den papperslöse arbetaren existerar i en skuggtillvaro. I en av författaren återgiven och autentisk invandrarsvenska avslöjas häpnadsväckande och upprörande villkor.
Den bild som pryder omslaget har intressant nog skapats för en annan berättelse av undertecknad som utspelar sig i 1800-talets Sverige. Att bilden trots det passar in i den högst nutida novellsamlingen ”Tequilas dröm” gör mig glad! Kanske är det så som det heter i en av aforismerna: ”I mitten på 1800-talet åkte vi härifrån. Nu är vi tillbaka, men ingen känner igen oss”.

Bo Bergstrand